Lingon

Lingon är ett ris med vintergröna läderartade blad och röda bär. Bladen har nedböjda kanter, översidan är glänsande grön och undersidan blekgrön med glandelprickar. Lingon blommar i maj-juli, blommorna är klockformade, vita eller ljusrosa och sitter i klasar. De blanka och klarröda bären mognar i augusti-september.

Lingon brukar ofta förväxlas med mjölon (Arctostaphylos uva-ursi), som också har vintergröna läderartade blad och röda bär men skiljs genom sitt mer mattformiga växtsätt, blad med platta kanter och blommor som är urnformade. Man kan också påträffa hybrider mellan lingon och blåbär (V. myrtillus) men sådana är mycket sällsynta.

Utbredning. Lingon är vanlig i hela landet och växer oftast på torr och mager mark som hedar och hällmarker, men är även vanlig på annan skogsmark. Den är en av karaktärsväxterna i hällmarkstallskogen som är en typ av hedtallskog. Första fynduppgift är redan från medeltiden (Nordstedt 1920).

 Användning. Bären används till dricka, sylt och gelé. De behöver inte konserveras då de har lång hållbarhet på grund av sin höga halt av bensosyra. Trots att motsatsen ofta anges i litteraturen är C-vitaminhalten i lingon låg. Förr såldes bären, Baccæ vitis idææ, på apoteket som bland annat febernedsättande medel.

Etymologi. Artnamnet vitis-idaea betyder 'vin från berget Ida'. Svenska namnet lingon är besläktat med ljung och syftar troligen på växtplatsen, då lingon och ljung (Calluna vulgaris) ofta återfinns tillsammans (Odhner 1963).
Text från den Virtuella floran

Skogskovall

Denna vackra blomma har blommat hela sommaren
i tall- och granskogarna.

Skogskovall är en ettårig ört som kan bli upp till tre decimeter hög. Stjälken är upprätt och har motsatta långsmala blad. Skogskovall blommar från juni till augusti med små gula blommor som sitter ensidigt vända, i bladvecken. Stödbladen är gröna. Blommorna är mindre än en centimeter långa och vanligen klargula, kronpipen är kort och underläppen nedböjd. Foderflikarna är lika långa som kronpipen. Fruktkapseln är knappt längre än foderflikarna och den innehåller vanligen bara två frön.

Skogskovall är vanlig i hela landet, den växer vanligen i näringsrika, inte alltför torra barrskogar. Ett citat från Flora Lapponica (1737), där Linné omtalar att skogskovall och ängskovall var bra betesväxter som gav ett utmärkt smör, finns att läsa under arten ängskovall (M. pratense).

Etymologi. Artnamnet sylvaticum kommer av latinets silva (skog).
Familj: Scrophulariaceae
Släkte: Melampyrum
Svenska synonym: skogsskepling
Text från den virtuella floran

Fullt med skogshallon i skogen

Skogsturen idag med Wilson var kantad av skogshallon, överallt var det buskar med stora fina hallon.

Beskrivning. Hallon är en halvbuske som kan bli upp till två meter hög. Stammen är upprätt och trind. Årsskotten har tunna borstlika röda taggar, andra året blommar skotten och barken fjällar av, därefter vissnar de. Bladen är parbladiga med ett uddblad och två till sex småblad, de är vitfiltade på undersidan. Hallon blommar i juni-juli med ganska små blommor. Kronbladen är vita och upprätta. Frukterna mognar i juli-augusti. 

Användning. Hallonets frukter används bland annat till sylt och saft. Hallonblad, Rubi idaei Folia, användes förr inom farmakologin. Hallon odlas ofta och många sorter med olika form och storlek på frukterna saluförs, knappast någon med lika angenäm smak och arom som den vilda arten.

Etymologi. Det vetenskapliga artnamnet idaeus betyder 'från Ida', som är ett berg i Mindre Asien. Det svenska namnet hallon kan härledas från hall i betydelsen brant, häll, stenig mark (Odhner 1963).
Text från den virtuella floran