Idag skiljer vi oftast inte på fastlagsris och påskris. Från början piskade man varandra med ris, antingen på fettisdagen eller på långfredagens morgon. Långfredagens risning skulle påminna om Jesu lidande och är en sed som förekom i Sverige sedan 1600-talet. Fastlagsrisningens ursprung har även sökts i urgammal naturmagi och påståtts vara livsbefrämjande och lyckobringande.
Åtminstone sedan 1700-talets senare del har fastlagsriset också varit ett prydnadsris smyckat med färgglada band, pappersblommor och annat pynt. Riset kunde också förses med färgade pappersremsor med rim. Fjädervippor har använts i minst 150 år men blev vanliga först på 1930-talet. I Stockholm såldes fastlagsris med färgade fjädervippor och remsor med deviser på 1870-talet, möjligen även tidigare. Med tiden utvecklades risningen till en lek och även barnen kunde piska sina föräldrar. Det gällde att komma först upp på morgonen och överraska sjusovarna med en risbastu. Vid risningen användes oftast björkris men även annat ris förekom.
Påskrisen kunde vara smyckade som fastlagsrisen eller helt utan pynt. De togs ofta in lite före påsk och sattes i vatten så att löven skulle hinna slå ut. I Stockholm och andra delar av östra Svealand förekom påskris som dekorationsris under 1800-talets senare del. Först under 1930-talet blev det vanligt i hela landet att dekorera påskrisen.
Text från Nordiska museet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar